Saara Turunen skulpterar fram föreställningen

Lillans teaterhöst inleds med Saara Turunens världspremiär av Hyenans dagar – en pjäs som växer fram scen för scen i regi av en av Finlands mest spännande teaterskapare just nu.

Saara Turunen (f. 1981) är kanske inte ett bekant namn för alla finlandssvenskar, men i så fall är det hög tid nu. Den kreativa mångsysslaren från Joensuu har befunnit sig i framkanten av finsk litteratur och teater de senaste tio åren och höstat framgångar också utomlands med sina egensinniga böcker och pjäsregier som ofta både insiktsfullt och humoristiskt utforskar teman kring konsten, samhället och kvinnans villkor.

För sin första roman Rakkaudenhirviö tilldelades Turunen 2015 Helsingin Sanomats debutantpris, och redan två år senare det prestigefyllda Thalia-priset för teaterkonst. Böcker, pjäser och utmärkelser har avlöst varandra, och med Hyenans dagar – som hon själv dramatiserat och regisserat – gör Saara Turunen äntligen debut också på Lilla Teatern.

”Det började genom samarbetsdiskussioner med Helsingfors Stadsteater. Jag råkade nämna att jag tyckte Lillan verkade vara en väldigt intressant scen. Då tänkte jag kanske främst på själva rummet och dess speciella stämning, inte så mycket på publiken, traditionen eller språket.”

Visar hellre än berättar

Turunen berättar att hon gradvis börjat göra teater där man pratar allt mindre.

”Jag älskar olika språk men för mig är teater framför allt en audiovisuell konstform och jag tycker om att se föreställningar där fokus inte ligger på det talade ordet. Förutom i Finland har jag de senaste åren främst regisserat i Tyskland, och visst är det alltid lite annorlunda än att jobba hemma. Men det viktigaste är att söka det gemensamma och universella – och det finns det alltid mycket av. Förhoppningsvis hittar vi det också på Lillan.”

Turunen har aldrig varit rädd för att experimentera med vare sig litteraturen eller teatern. Till exempel är manuskriptet till Hyenans dagar bara tio sidor långt och saknar dialog. Och det är precis så hon gillar att jobba – att låta verket växa fram av egen kraft.

”Hyenans dagar baserar sig delvis på min roman med samma namn men det är inte en dramatisering, utan snarare en serie scener och ögonblick som jag har plockat ur boken och dess värld, och som jag själv tycker är intressanta. I början av processen har jag oftast fler scener än vi till slut behöver och själva arbetet med att ta fram pjäsen handlar egentligen om att testa vad som fungerar bäst på scen. Det är ibland omöjligt att förutse i förväg – teatern har sina egna lagar. Den slutliga dramaturgin avslöjar sig först när man gör den.”

Som både författare och regissör ser Turunen de två konstformerna som på många sätt motsatta men samtidigt kompletterande varandra – det personliga och det gemensamma är bägge viktiga aspekter av tillvaron.

”Teaterns styrka ligger i att människor samlas och upplever något gemensamt. Något händer och vi bevittnar det tillsammans. Speciellt under coronatiden märkte jag hur mycket jag saknade just den här konstformen – livet blev så mycket fattigare när allt man upplevde hände ensam i soffan.”

Att njuta ensam, tillsammans

”Teaterns politiska dimension ligger delvis just i den gemensamma upplevelsen – vi kan skratta tillsammans åt det vi bevittnar. Jag har också en känsla av att människor är mer benägna att läsa in samhälleliga teman i en teaterföreställning än i till exempel en bok. Jag har märkt att mina romaner ofta tolkas genom mig som person, medan en teaterföreställning sällan blir föremål för samma slags personliga läsning.”

Både som regissör och när hon själv sitter i en publik vill Turunen se tolkningarna av pjäsen lämnas öppna för åskådaren.

”Ett bra verk har alltid ett visst innehåll men det ska inte tryckas på publiken, utan var och en ska få läsa in betydelser själv. Därför vill jag också lämna utrymme för öppenhet i mina verk. Det är viktigt att scenerna kan tolkas på olika sätt av olika människor, allt efter personlig historia eller sinnesläge. Jag njuter själv av föreställningar där man som åskådare kan luta sig tillbaka, tänka sina egna tankar och känna in stämningen i salongen och på scen. Och det är sådan teater jag vill skapa.”

Text Janne Strang