Sampo Sarkola tänder lampan igen

Efter tio års paus återvänder Sampo Sarkola i september till Lilla Teaterns scen i David Sandqvists regi av De obehöriga – en extremt aktuell absurd komedi som tar pulsen på goda människors goda avsikter. Vem hör till och vem står utanför – och vem är jag, egentligen?

När vi träffar skådespelaren Sampo Sarkola, 48, är han på väg hem från jobbet. Men inte från en teater eller filminspelning, utan från ett renoveringsobjekt i Främre Tölö där han jobbar som snickare och hantverkare. Det är det han i hemlighet sysselsatt sig med under senaste åren, medan teatervänner undrat vad som hände med den lyskraftiga och karismatiska unga mannen som under en lång tid var en självklar del av Lillans och Helsingfors Stadsteaters repertoarer.

– Det var inget som hände, säger Sarkola. Det var bara jag som tappade intresset för att stå på en scen.

Han beskriver det som om en lyskontakt plötsligt börjat krångla.

– När jag går ut på scen föreställer jag mig alltid att jag tänder en lampa kring mig. Man kan kalla det olika saker men det är något skådespelare måste göra för att komma in i rollen och fånga publiken. Det blev allt svårare att få den lampan att tända, och jag insåg till slut att jag måste göra något annat.

Efter pjäsen Faster och jag våren 2016 sade Sarkola upp sig och tillbringade först några år med film och tv-produktioner i Finland och Sverige.

– Det var en guldålder för skådespelare och filmbolag då flera nya streamingkanaler dök upp och behövde innehåll för att locka prenumeranter. Det gjordes vansinniga mängder film och tv i Norden de åren. Också mycket sådant som kanske inte var så bra.

Den ekonomiska ekvationen att tävla genom att producera allt mer film var förstås ohållbar i längden, och samtidigt som streaming-guldruschen kollapsade drog covid-pandemin in och tvingade teatrar och filmproduktioner på paus.

– Många kulturarbetare hade det väldigt svårt de åren, särskilt frilansarna, vilket ju de flesta skådespelare är.

Men Sarkola hade ett äss i rockärmen – en utbildning som snickare och ett brinnande intresse för att jobba med sina händer.

– Förutom några mindre teaterprojekt (Livets summa av Joakim Groth och Mika Waltaris Gabriel) har jag nu mest lagt golv och spikat bastupaneler för min kompis byggfirma. Det har på många sätt varit värdefullt att få lite avstånd till teaterlivet.

Det var David Sandqvists regi av Kjell Westös Skymning 41 på Lilla Teatern i fjol som väckte något hos Sarkola igen. Eller, borde man säga, som gjorde att han åter lyckades koppla ihop trådarna till den där inre lampan.

– Jag gillade Davids regi, dramatiseringen och scenografin. Så jag sade till honom att höra av sig om han någonsin behöver en medelålders man som inte längre vill göra kullerbyttor på scen. Och det gjorde han, snabbare än väntat.

Sandqvists kommande regi – hans första som ny konstnärlig ledare för Lilla Teatern – blir De obehöriga med premiär 5 september. Pjäsen är skriven den svenska författaren John Ajvide Lindqvist, mest känd för vampyrmysaren Låt den rätte komma in (2004, filmversion 2008) samt en uppsjö noveller och romaner inom skräckgenren.

Handlingen i De obehöriga kretsar kring styrelsen i ett husbolag, förlagt till ett av Helsingfors bättre adressområden, där invånarna fått nog av alla de suspekta, obehöriga personerna som stryker runt i kvarteret.

– Det handlar förstås om vem som hör till och vem som är utomstående, i ett husbolag eller i ett land. Det är en extremt aktuell och ledsam fråga, säger Sarkola. Men jag förstår varför den berör människor. I tider av kris sjunker toleransen för allt som är lite främmande och obekvämt, man blir lättare irriterad av förändring och folk som är annorlunda. Då hoppar man snabbt till extrema och simpla lösningar, så som att vissa människor helt enkelt inte borde få synas – eller ens finnas.

Människors intuitiva tendens att dela upp folk i vänner och fiender är något som finns i huvudet på oss alla, och det är den tankefällan som utgör själva skräckelementet i Ajvide Lindqvists pjäs. I sin iver att ifrågasätta andra och varandra tappar man också bort sig själv. Replikerna mellan styrelsemedlemmarna blir alltmer intensiva och de moraliska gråzonerna normaliseras hos de annars så goda invånarna i huset. En av dem är Sarkolas rollkaraktär Bosse, som han säger sig känna bra igen.

– Det finns många som Bosse i dagens samhälle. Det är de som alltid upplever sig som offer för olika förändringar i samhället. Men även om han kanske inte har rätt så har han en poäng – mycket har förändrats och inte alltid till det bättre. Men Bosse hyser nostalgi för en romantisk fantasi om en forntid som nog aldrig fanns. Det är hans personliga tragedi.

Nostalgi vill Sarkola inte heller tala om kring sin egen comeback till scenen. Men det är klart att Lilla Teatern har en speciell laddning för honom.

– Det är ju min hemmaplan. Det var här jag gick min egentliga teaterskola. Det var här jag stod på scen för första gången som barn [i Kajsa Korhonens regi av Edgar Allan Poes Sällsamma berättelser, 1988].

Liksom Lillan-kollegan Joachim Wigelius jobbade Sampo under tonåren i garderoben på Lillan. Han limmade upp pjäsaffischer på stan och verkade en tid som sufflör. Sampos far Asko Sarkola var också en av de långvariga konstnärliga ledarna på Lillan.

– Jag kan teaterns historia, jag har sett utvecklingen och jag har varit med och tagit beslut om framtiden. Det är ändå svårt för mig att se det som en comeback, för det handlar inte om att komma tillbaka utan om att göra något nytt, igen.

Text: Janne Strang