Saknade Tove

Flera gånger under pandemin slog det mig att vi hade behövt Tove Jansson för tolka det rådande läget. Vi hade ju en perfekt situation för en längre seriestripp: snusmumrikar som gick i protest mot restriktioner, polishemuler som uppmanade alla att hålla tvåmetersavstånd, och krismedvetna filifjonkor som diskuterade i hur många grader man borde tvätta sina munskydd.

Tove Jansson brukade ibland säga att hon avskydde politik, att hon var dömd att vara en asocial konstnär som målade citroner, men det stämde förstås inte. I sitt blotta väsen var hon radikal och banbrytande. Kanske byggde den falska självbilden på en missuppfattning om att ett politiskt medvetande måste vara förkunnande. Det går att måla citroner och mumintroll och ändå vara djupt samhällsmedveten. Tove Jansson hade en röntgenblick för det kollektiva psyket.

Det var också därför hon var svår att placera i vuxen- och barnboksfacket. Hon använde sina troll för att visa oss folk som de är mest. Och säg den vuxen som inte hela tiden bär på sitt inre barn.

Muminhistorierna kretsar mycket kring katastrofer och kommande domedagar, och visar hur man man dela upp människotyper enligt hur de reagerar i vissa givna situationer. På det sättet påminner Jansson om en annan nordisk satiriker, filmregissören Lars von Trier. Hans film Melancholia, om planeten som långsamt hotar att ödelägga jorden, är på många sätt väldigt Tovejanssonsk. Vissa blir deprimerade av tanken på katastrofen, andra blir handlingskraftiga.

Under femtiotalet tog Tove Jansson sin samhällsanalys till teatern, ungefär samtidigt som hennes seriestrippar tog fart i England. Som mest publicerades de i 120 dagstidningar.
På teatern kunde hon blanda ihop flera berättartrådar. Kritikerna visste först inte riktigt hur de skulle tolka pjäserna. En bekymrad pappa skriver i Hufvudstadsbladet att alla supande profeter och kraftuttryck inte passar barn. Någons son börjar plötsligt be om ”mahognygroggar” hemma.

Det är en fin nordisk tradition att göra barnkultur som inte förminskar barnet. Tove Jansson skrev för sig själv och sina vänner, som teaterchefen Vivica Bandler. I slutet av femtiotalet gjorde Mumin slutligen succé på Lilla Teatern. Och så länge människor finns, så kommer hennes historier att fungera. De visar upp en spegel för oss.

Philip Teir