Mitt älskade Neapel av Eva Kela

Det här låter inte alls som italienska! tänkte jag då jag som nyanländ sextonårig utbytesstudent hörde napolitanska första gången. Min värdfamilj pratade livligt på ett språk som snarare förde tankarna till något slaviskt. Melodin motsvarade inte alls den i italienska schlagerlåtar, sj-ljuden var för många och orden så abrupt avhuggna på slutet.

Bilresan från järnvägsstationen vid Piazza Garibaldi till familjens lägenhet i stadsdelen Fuorigrotta tog en halvtimme. Jag hann använda all italienska jag behärskade innan vi passerat det första kvarteret, men kunde i stället ta in stadens puls genom bilfönstret. Vilket liv! Tätt byggda höghus låg som en bädd framför siluetten av Vesuvius. Jag häpnades över den stora mängden bilar i förhållande till körfältens antal och storlek. Många låg på tutan medan hela familjer på Vespa sicksackade mellan bilköerna. Väl framme rymdes vår bil in i parkeringsfickan bara om vi först puffade bilen som stod framför oss lite framåt. På trottoaren möttes jag av ett gäng överfulla soptunnor och en svag stank av avfall som svävade i värmen. Var hade jag egentligen hamnat?

ÅRET VAR 1992 och Neapel hade – och har än idag – ett tvivelaktigt rykte både inom och utanför Italiens gränser. Korruption, maffiavåld och risken för vulkanutbrott har satt sin prägel på föreställningen om staden. ”Italiens skithus” är öknamnet i resten av landet, på grund av smutsen och den eländiga sophanteringen. Mycket av detta beskrivs också i Elena Ferrantes Neapelkvartett om väninnorna Elena ”Lenù” Greco och Raffaella ”Lila” Cerullo. Den startar på 1950-talet – fyrtio år innan jag kom till staden – men fattigdomen, bristen på bildning och sexismen lärde jag så väl känna igen. Camorrans närvaro genomsyrade kulturen också på 1990-talet. Droghandel pågick på öppen gata och kommersen med lokalt producerade cigaretter, kopierade varumärken och piratkopior av CD-skivor gick het. Vissa gator var nattetid helt vigda för prostitution. Jag skaffade min första Walkman via skolans vaktmästare som hade köpt den av camorran – som i sin tur hade stulit den.

FERRANTE HAR SAGT att Neapel är en kärlekslös stad, men det underskriver jag inte alls. Dess förföriska och älskvärda sida är precis lika påtaglig som den farliga och dystra. Neapel är världskänd för sin kultur- och konsthistoria, den legendariska pizza Margherita och gästvänligheten. Min fantastiska värdfamilj levde ett tryggt medelklassliv i en något så när organiserad stadsdel med planterade palmer och välfungerande service. Varje morgon tog jag lokaltåget la cumana till språkgymnasiet i Pozzuoli längs med strandlinjen av det vackra Tyrrenska havet. Samma hav som Lenú och Lila inte har tillgång till, och som de längtar efter att få uppleva.

UNDER MITT UTBYTESÅR fann jag själv aldrig en fantastisk väninna, trots att jag innerligt letade efter henne. För flickorna i min klass var jag en blond kuriositet från Norden. Grannskapets flickor och yngre kvinnor följde mig med misstänksamma blickar. Så ställs kvinnor mot varandra i ett patriarkalt system – man förutsätts tävla med varandra och se sina medsystrar som hot.

Även om jag inte fann en flickbästis fick jag en familj att älska och bli älskad av. Familjen Pacifico behandlade mig som sin dotter och vårt förhållande har varat i trettio år. Och napolitanskan – som sedan 2008 är ett officiellt eget språk – låter nuförtiden som italienska i mina öron. Den allra vackraste italienskan. Som den legendariske napolitanska musikern Pino Daniele sjunger: Napule è tutto nu suonno, e a’ sape tutto o’ munno. Ma nun sanno a’ verità. (ung. Neapel är alldeles som en dröm, och det vet hela världen. Men de vet inte sanningen.)