MAJA ZADES SPEGELVÄRLD TVINGAR OSS ATT SKRATTA FÖR ATT VI INTE SKA GRÅTA

Vi inleder vårsäsongen med att vända upp och ner på makt- och könsroller i Maja Zades mörka komedi Status Quo – en träffsäker och absurt rolig studie i samhällets ingrodda fördomar och våra egna blinda fläckar.

Att vända på maktbalanser och göra kungen till narr är ett klassiskt grepp inom teatern sedan antiken och det är fascinerande hur väl det fungerar ännu idag. Då den tyska dramatikern Maja Zade (f. 1972) började skriva på sin blivande succépjäs Status Quo gjorde hon precis det – med överraskande explosiv effekt.

– Jag skrev rätt och slätt om hur en kvinna kan bli bemött vid en vanlig arbetsintervju. Hur man tilltalar henne, vilka frågor man ställer och vad man insinuerar. Och då jag sedan vände på könsrollerna, framträdde något mycket större än bara motsatsen, berättar Zade.

Status Quo fick sin urpremiär vid Schaubühne i Berlin 2019 där Maja Zade, efter sin uppväxt i Sverige och studier i England och Canada, har jobbat som dramaturg sedan 1999. Pjäsen blev snabbt en modern kultklassiker.

– Vissa kom och såg den fyra, fem gånger. Både män och kvinnor, vilket var extra roligt.

Alla Mikael kallas väl Micke?

Handlingen i Status Quo följer parallellt tre unga män som i Gunilla Hemmings finlandssvenska version alla heter Micke. Vid en arbetsintervju för en fastighetsbyrå får Micke frågan om han inte tänkt skaffa barn snart – “I din ålder är det väl bara naturligt”. Chefen på apoteket kommenterar Mickes kropp och klädsel – ”dölj nu inte ditt vackra ansikte” – och där hemma kräver frun konstant mera sex av honom.

– En Micke jobbar också vid teatern. Det var viktigt att pjäsen kritiserade min egen omgivning och inte bara moraliserade eller pekade finger mot andra.

Den tyska teatern är enligt Zade väldigt progressiv och intellektuell, ”åtminstone det som visas på scen”, medan det tyska samhället ligger väldigt långt efter det nordiska när det gäller jämställdhet och insikt i maktobalanser.

– Det som många i Tyskland hade svårast med var att jag vände också på genus i språket. Det problemet slipper åtminstone ni som talar svenska.

Humor ska vara svart!

Trots att Status Quo ställer upp en spegel till våra sämsta sidor – eller kanske just tack vare det – har humorn en absolut central roll, och inte bara för underhållningsvärdet.

– Humor är ett fantastiskt redskap för att väcka nya insikter hos människor och dra dem in i tankelandskap som de annars inte skulle besöka. Men humor måste vara mörk för att fungera. Det måste finnas en äkta smärtpunkt för att något ska vara så roligt att man inte kan låta bli att skratta.

Och det är just den absurda mänskliga reaktionen av att skratta åt det allra hemskaste som Maja Zade lyckas med i Status Quo. Vi vet att det är fel men vi kan inte låta bli.

Teater som journalistik

Också i sina andra pjäser som Abgrund, Spinne och Changes fortsätter Zade att peta hål i och ställa obekväma frågor om den vardag vi upplever som normal, och vilka våra möjligheter egentligen är att påverka och förbättra världen. Som en slags social journalist eller samtidshistoriker lyckas Zade hitta de brännande frågorna som plågar den europeiska medelklassen.

– Jag tycker teaterns uppdrag är att berätta om den verkliga världen som vi lever i, berätta någonting om oss själva, för oss själva. Det kan man göra på olika sätt och jag gillar att experimentera med form, men det handlar alltid om att hålla upp en spegel.

Dockor för vuxna

För pjäsens regi står Lilla Teaterns konstnärlige ledare Jakob Höglund som med Status Quo ser fram emot att överträffa sig själv en sista gång på Lillan innan det är dags för nya utmaningar.

– Precis som pjästexten är ett slags experiment i kön och makt kommer också min gestaltning att bli det. Könsroller är ett tema som alltid intresserat mig. Hur ska karaktärerna spelas när rollerna är omkastade? Jag har inga svar ännu men det blir oerhört spännande att undersöka, säger Höglund.  

När Maja Zade kontaktade honom hade Höglund länge letat efter en lämplig pjäs att göra om till ett slags dockteater för vuxna. Han läste manuset och såg framför sig hur man med dockor kunde fördjupa och vrida till de absurda situationerna ytterligare.

– Pjäsen kommer att gå i svart, vilket är väldigt otypiskt för mig som älskar färger. Men dels är svart väldigt användbart eftersom dockföraren lätt kan göras osynlig på scenen, och dels är det ju fråga om en svart komedi, så scenografin passar till stämningen.

Och till avskedet.

Text: Janne Strang