Ensembleanda, tvåspråkighet och musikteater kännetecknar Jakob Höglunds Lilla Teatern

År 2020 har åttioåriga Lilla Teatern firats med storsatsningen “Once” som är en bitterljuv kärlekshistoria i ett Dublin i ekonomisk depression. Konstnärliga ledaren Jakob Höglund känner att han i och med den egna regin har landat på teatern.

En stark ensembleanda kännetecknar de föreställningar som sätts upp under Jakob Höglunds ledning. Foto: Henriikka Koskenniemi.

JAKOB HÖGLUND TILLTRÄDDE som konstnärlig ledare för Helsingfors Stadsteaters svenskspråkiga scen Lilla Teatern för ett år sedan. Teatern är belägen i en källarlokal i hörnet av Georgsgatan, ett hörn som just nu är dränkt av larmet från den omfattande ombygget av hotellet Torni.  

Höglunds första år på Lillan har kännetecknats av överraskningar. Året har präglats av coronapandemin men också av publikstrategiprojekt, 80-årsjubileum och ett femstjärnigt mottagande av höstpremiärerna “Män kan inte våldtas” (regi Sara Giese) och “Once” (regi Höglund själv). Höglund kommenterar:    

“Året har varit händelserikt också på grund av att en del frilansuppdrag hängde kvar och överlappade med tillträdet som chef. Jag regisserade bland annat ‘Cabaret’ på Turun Kaupunginteatteri. Nu när ‘Once’, min första regi som konstnärlig ledare, har fått premiär på hemmascenen känner jag att jag har landat.”

Ett fartfyllt föreställningsfoto från “Once” hänger ovanför den röda soffan där vi sitter och pratar på kontoret på femte våningen.   

“Arbetet på Lilla Teatern är intressant just därför att jag kan fortsätta med min konstnärliga verksamhet, men på en och samma teater och jag får gå hem till min egen säng om kvällarna. Jag upplever att resultatet blir så mycket bättre då man arbetar nära varandra och lär känna sina medarbetare. Det är ett drömläge att kunna samarbeta inom ett hus under en längre tid med längre bågar och längre processer.”

Under de senaste åren har Höglund varit verksam som regissör, koreograf och skådespelare i Norden. I början av 2000-talet studerade han vid Teaterhögskolan i Helsingfors. Som barn skrev han mycket och tänkte att han ville bli lärare, men insåg med åren att teatern förenade alla hans specialintressen.

Joachim Wigelius, Pia Runnakko, Santeri Helinheimo Mäntylä och Ulriikka Heikinheimo i “Once” 2020. Foto: Otto-Ville Väätäinen.

LILLANS INTIMA SALONG är klassiskt röd och kallas “Snäckan”. Det är en plats för känslor, berättelser och upplevelser – med andra ord det mest värdefulla vi kan dela med varandra. Höglund säger att det är en rolig salong att jobba med, just för att den är perfekt för mer intima föreställningar.   

“Tidigare har jag gjort mest produktioner som kännetecknas av masseffekter med fart och fläkt för stora scener. På Lillan är den lilla scenen en styrka – här fungerar en mer avskalad koreografi och show. Till exempel vad beträffar musikteater så inbjuder den till att göra en helt annan typ av föreställning än vad de stora teatrarna gör.”

En stark ensembleanda kännetecknar de föreställningar som sätts upp under Höglunds ledning. 

“Kollektivet berättar i ‘Män kan inte våldtas’, i ‘Once’ är det kollektivet som framför berättelsen med hjälp av musiken och också ‘Den besynnerliga händelsen med hunden om natten‘ har ett kollektivt berättargrepp.”

Numera utgörs Lillans fasta ensemble av fem skådespelare vilket gör mycket gott för vi-andan. 

Lillans salong “Snäckan” är perfekt för intima föreställningar. Foto: Eva Lingon.

BÅDE ALLVAR OCH HUMOR har kännetecknat Lillans brokiga 80-åriga historia. Inte heller ensembleanda är något nydanande på Lilla Teaterns scen, det är en tradition med anor i Birgitta Ulfssons och Lasse Pöystis era.   

“Lillan har en intressant historia och mycket ‘edge’. Jag har funderat mycket på hur ska jag göra Lillans långa anor rättvisa. Dels var man politiskt tuffa och kunde kommentera en världshändelse genom att sätta ihop en revy på en väldigt kort tid. Man var tidiga med att introducera nya okända, spännande dramatiker. På det planet har Lillan varit en teater att räkna med i Norden.”

Kombinationen av dels överraskande underhållningsteater och nyskriven, marginell teater ser Höglund som en slående kombination. Han vill visa att det ena inte utesluter det andra.   

“Jag älskar underhållningsteater men lika ofta vill jag se nåt mer komplicerat som tvingar mig till reflektion och berör mig känslomässigt på djupet. I bästa fall kan jag uppleva både och i samma pjäs. Sådan teater vill jag göra på Lillan. Oftast samsas flera stilarter i en regi här hos oss. Jag känner mig hemma här, på en teater med tradition av både allvar och humor.” 

Jakob Höglund anser att Lillan har en intressant historia med mycket “edge”. Foto: Henriikka Koskenniemi.

ATT HELSINGFORS STADSTEATER blev Lillans hemvist år 2004 var ekonomiskt lönsamt, men kopplingen betyder mycket mer än ekonomisk trygghet. I Höglunds arbete ingår även att regissera på Stadsteaterns finskspråkiga scener. Han ingår även i teaterhusets konstnärliga råd och dramaturgigrupp.

“Relationen mellan Helsingfors Stadsteater och Lilla Teatern är väldigt organisk. Lillan är stora husets svenskspråkiga scen men samtidigt är Lillan en väldigt tvåspråkig teater. Ju mer växelverkan det finns mellan Stadsteaterns och Lillans skådespelare och bägges konstnärliga planering, desto mer naturlig känns relationen.”  

Hälften av ensemblen i musikalen “Once” har finska som förstaspråk och Minttu Mustakallio har handplockats för rollen som Tova Randers i “Män kan inte våldtas”.    

“Många är känsliga för språkliga nyanseringar och språk som inte är klanderfritt men ‘Män kan inte våldtas’ och ‘Once’ har visat att Lillan kan vara en bro mellan språken. Min uppväxt i Jakobstad var helsvensk men nu njuter jag av att använda mitt andraspråk och leva i en tvåspråkig verklighet i Helsingfors. Ju mer jag blandar språken, desto mer bekväm känner jag mig med min finlandssvenskhet.”

Joachim Wigelius, Minttu Mustakallio och Ulriikka Heikinheimo i “Män kan inte våldtas” 2020. Foto: Sanni Siira.

FRAMTIDEN KOMMER PÅ TAL i slutet av den timme vi avsatt för intervju.    

“Jag vill att vi ska fortsätta göra mer intim musikal med spännande stilgrepp”, säger Höglund. “Så småningom hoppas jag att vi kan sätta upp nyskriven musikteater, det är nåt man sällan vågar göra. Lillan breddar sin målgrupp och jag ser med spänning fram emot de närmsta årens föreställningar som är under planering för att nå publiken.”

Teatern, som föddes i krigets skugga år 1940, inledde spelåret med en revy. I år har åttioåringen firats med storsatsningen “Once” som är en bitterljuv kärlekshistoria i ett Dublin i ekonomisk depression, där musiken och instrumenten står i förgrunden både vad gäller scenografi och berättagrepp.

2020 har vardagen varit ombytlig, och för Höglunds del bestått av tätt samarbete med skådespelare, samt teknisk och administrativ personal. Han sitter ofta i möten men behöver också mycket tid för att arbeta ostört och kunna verkställa visionerna.  

Höglund har insett att ledarskapsjobbet aldrig kommer att bli särskilt lugnt. Det finns alltid något att göra – då han inte repeterar en pjäs förbereder han inför en ny produktion.  

“Coronan kom som ett olägligt avbrott i våras och är något vi tvingats leva med sedan dess”, säger Höglund. “Men jag känner att jag nu äntligen har uppnått en viss känsla av vardag i mitt arbete. Det känns trots en del motgångar ändå oerhört positivt att vi har kunnat ha dörrarna öppna denna vinter för att spelat teater och att så många vill se våra föreställningar.”

Text: Hanna Ylöstalo