David Sandqvist – satir, Sokrates och Spurs
I augusti inleder David Sandqvist, 31, uppdraget som ny konstnärlig ledare för Lilla Teatern. På scen vill han gärna se mer aktuell satir och underhållande samhällskritik. Bakom kulisserna är han känd som den som alla vill jobba med. ”Regissörens uppgift är att hjälpa skådespelarna att ge sitt bästa. Då växer föreställningen fram av egen kraft.”
David Sandqvist är antagligen så nära man kan komma en äkta stadikunde av den gamla skolan – en tvåspråkig finlandssvensk, artig, oblyg och nyfiken, född och fortfarande bosatt i de södra stadsdelarna.
”Och pratsam, skulle jag själv säga. Alltför pratsam ibland.”
Sandqvist kommer från en kulturfamilj men hans teaterkarriär inledde han på egen hand redan som femåring då han i dagis blev tillfrågad om att medverka i Nationaloperan som barnskådespelare.
”Jag var med i tiotals pjäser under en handfull år och har fortfarande starka minnen från den tiden. Som när jag red på käpphäst i slutscenen av Woyzeck inför fullsatta läktare”, skrattar Sandqvist.
Som tioåring blev han erbjuden en plats i kören men lämnade i stället operan och jobbade under tonåren som programledare i flera Yle-produktioner för unga. Och gick på uttagningar och provspelningar för tv och film.
”Det var självklart att jag skulle bli skådespelare, men jag var aldrig med i hobbyteatrar eller klubbar, utan ville jobba ”på riktigt”. När jag sökte till Teaterhögskolan hade jag inte väntat mig att så många andra också ville in. Jag hade trott jag var unik och utan vidare skulle bli antagen, men jag föll ut redan i första skedet.”
I dag är han glad för den käftsmällen, fast den sved hårt och länge. I stället sökte han sig till teaterlinjen på folkhögskolan i Degerö.
”Det var där jag formades, fann mina bästa vänner och satte upp min första pjäs som regissör. Vi gjorde det på fritiden utanför skolan, helt på egna villkor.”
Regissören som barnmorska
Sandqvist insåg snart att han inte hade rätt temperament för skådespelaryrket, att det var regi som var hans kall. Så han sökte – och kom in – på den eftertraktade regissörslinjen vid Konstuniversitetet. Det är bara fyra år sedan han utexaminerades men redan nu har Sandqvist ett femtontal regiarbeten under bältet och ryktet om den lyhörda och proffsigt arbetande unga regissören har spridit sig snabbt.
”Jag har inte så många förebilder eller inlärda metoder, utan jobbar utifrån det jag upplever att pjäsen kräver och ensemblen behöver.”
Ofta innebär det tjocka kompendier med anteckningar, som storyboards till filmer, med beskrivningar för varje scen, vad som händer, vilken rekvisita som behövs och hur karaktärerna rör sig mm. Ibland ritar han skisser med pilar i olika färger eller fotograferar dockor inne tredimensionella modeller av scenografierna.
”Jag vill ha en visuell överblick av helheten. När man satt saker till pappers kan släppa dem och gå vidare. Skådespelarna och den tekniska personalen verkar också uppskatta att man förser dem med tydliga planer och är förberedd. Jag är ingen exceptionell regissör, men jag vill göra ett solitt jobb för att de verkliga talangerna på scen och bakom kulisserna ska kunna ge sitt bästa.”
Det är många som skulle kalla det exceptionellt att en regissör så medvetet tonar ner sin egen betydelse, men Sandqvist är samtidigt fullt medveten om sin roll och ställning.
”Jag ser det som att alla de andra har något väldigt konkret som de bidrar med till föreställningen, utom regissören. Därför gillar jag den finska termen ohjaaja, det är den som styr eller handleder talangerna in på rätt väg. Det handlar inte om att de ska realisera någon högtravande konstnärlig vision som just jag besitter. De finaste föreställningarna växer fram av en slags egen inre kraft när alla de rörliga delarna har frihet att samspela.”
Den antika filosofen Sokrates hade en liknande metod för att hjälpa sina samtalspartners att nå sina djupaste tankar. Likt en barnmorska assisterade han genom kluriga frågor sina vänner till nya idéer och förlöste deras insikter som nyfödda bebisar. Sandqvist skrattar gott åt den vidlyftiga jämförelsen.
Mer finlandssvensk dramatik, tack!
Tack vare sin historia och en överenskommelse med Helsingfors Stadsteater har Lilla Teatern en egen konstnärlig ledare, som ska sätta sin prägel på repertoaren och utveckla teaterns identitet. Här har Sandqvist en tydlig vision.
”Lillan var i tiderna ledande inom komedi, satir och aktuell samhällskritik och det är något jag tycker saknas idag. Jag vill inte ha ett testlaboratorium för progressiva dans- eller performansstycken, utan gedigna och välskrivna pjäser med aktuella teman som är både underhållande och tankeväckande – och relevanta för Helsingforspubliken.”
Sandqvist följer med den finlandssvenska litteraturen och vill gärna sänka ribban för att beställa ny finlandssvensk dramatik. Samtidigt försöker han hålla öga på allt det nya som sätts upp i Norden och Europa.
”Men om och när vi importerar pjäser ska de skrivas om för våra förhållanden. En urban finlandssvensk publik ska känna att Lillans föreställningar är gjorda för dem.”
Till slutet av vårsäsongen planerar Sandqvist också ett helt nytt format med en serie inbjudna gästspel.
”Det blir en slags festival med fyra, fem unika föreställningar som man bara kan se just då på Lillan. Jag hoppas göra det till ett återkommande event. Det är viktigt för oss etablerade att skapa arbetsmöjligheter till inhemska fria fältets aktörer, och det blir ett fint sätt avsluta spelåret på.”
Sex års side quest
Samtidigt med att han inleder arbetet som konstnärlig ledare får även Sandqvists nya regiarbete premiär på Lillan. De obehöriga av svenska författaren John Ajvide Lindqvist är precis den slags komiska och tankeväckande samhällskritik som Sandqvist gärna ser mer av på Lillan – och överförd från Mariatorget i Stockholm till Tölö.
”Det blir mycket nu i början med repertoarplanering och regiarbeten, och att lära känna både Lillan och Stadsteatern. Men jag är också väldigt bra på att koppla av när jag får möjlighet till det.”
Bortom teatern är Sandqvists två stora intressen fotboll och spel – allt från playstation till sällskapsspel och bordsrollspel.
”Vi har ett gäng som spelat samma kampanj i Dungeons & Dragons i åtta år nu. Sex av dem har jag varit på en side quest, då min egentliga karaktär blev kidnappad efter bara två år. Jag hoppas ännu kunna rädda honom en dag.”
På fotbollsfronten handlar det mycket om Tottenham Hotspur. Han läser och lyssnar på allt han kommer över om klubben och åker till London flera gånger under säsongen för att se matcher live.
”Jag blev förtjust i Tottenham för deras gentlemannamässighet. Där finns en respekt för fotbollens traditioner, för både med- och motspelarna.”
Precis som hos den unge gentlemannen från stan. Eller var det Aten?