Bortom troll i kulisserna

Tecknad serie möter dockteater möter existentialistisk
musikal – Jakob Höglunds senaste uppsättning på
Lillan spränger åter alla gränser för konstnärligt uttryck
och visualitet. Kris och katastrof i Mumindalen lyfter
fram de lite rojsigare, mer vuxna och samhällskritiska
sidorna av de älskade Mumintrollen.

DEN ALLRA FÖRSTA tecknade serien ritade Tove Jansson åren 1947–48 förden finlandssvenska vänsterpolitiska kulturtidskriften Ny Tid, där hennesvän Atos Wirtanen var chefredak­tör. Den stora massan av Muminseri­erna började produceras först flera år senare då en viss Charles Sutton vid brittiska tidningsbolaget AssociatedNewspapers kontaktade Tove – hen­nes Muminböcker var redan kända i Storbritannien – och bad henne börja teckna en daglig strip som ”inte nöd­vändigtvis vore riktad till barn”. Sut­ton såg att de ”älskvärda figurerna” var perfekta för att i serieform kritise­ra ”vår så kallade civiliserade livsstil”.

Serien Moomin startade 1954 i Londonkvällstidningen Evening News och spred sig åren 1954-1975 till över 20 miljoner läsare av 120 tidningar i 40 länder. Tove samarbetade alltid kring serierna med sin bror Lars, som sena­re tog över den dagliga produktionen. Lars dotter Sophia Jansson, som via bolaget Moomin Characters förvaltar Toves och Lars konstnärliga arv, ser att Muminserierna spelade en avgörande roll för det internationella kändisskap som mumintrollen åtnjuter idag.

”Att den utkom på så bred front, över hela det gamla brittiska imperiet, var inte alldeles vanligt på 1950-­talet. Jag är säker på att det bidrog till och lade en god grund för Mumintrollens senare popularitet på väldigt många sätt”, säger Jansson.

PJÄSEN Kris och katastrof i Muminda­len liksom dess förlaga är, om inte barnförbjuden så i första hand rik­tad till en vuxen publik. Liksom de tecknade serierna genomsyras pjä­sen av en speciell slags satir. Tove och Lars angriper en lång rad feno­men som småborgerlighet, fåfänga, kändisskap, homosexualitet, kapita­lism, hedonism, medierna, psykolo­gism, advokater och filosofer m.fl. men aldrig med ett uns av vrede eller bitterhet.

Kritiken och samhällssatiren resonerar kanske ännu bättre och mer träffsäkert då den serveras av teck­nade, lite klumpiga och naiva, artiga och sympatiska invånare i den ima­ginära Mumindalen. Det är den här dolda men vassa eggen som Annina Enckell vid dramatiseringen av pjä­sen ville föra över från teckningarna till teaterscenen.

”De svartvita serierna är en min­dre känd sida av Toves författarskap, kanske särskilt för den yngre genera­tionen som vuxit upp med de pastell­färgade tv­-programmen. Serien skiljer sig också från det skönlitterära, även om Toves eleganta och roliga satir fö­rekommer i båda.”

Enckell skrev även manuset till långfilmen Muminfamiljen på Rivie­ran (2014), som också var baserad på de tecknade vuxenserierna. Processen att överföra berättelsen från serieru­torna till scenen beskriver hon som inte alldeles enkel.

”Serier består av ju av tre­fyra bildrutor som utgör en strip, och var­je strip utgör en liten berättelse i sig, som kan hoppa i berättandet från en sak eller plats till nästa. För scenen måste man tänka på ett helt annat sätt än i fyra rutor, man måste hitta de långa bågarna.”

ARBETET MED MANUSET fortsatte långt in i processen, berättar Enckell, då repetitionerna kommit i gång och hon tillsammans med regissören Jakob Höglund fick se vad som fung­erade och inte.

”Idén att göra Muminserierna till en teaterpjäs föddes redan 2010 allde­les i början av min karriär. Jag kon­taktade redan då Sophia, eftersom jag visste att Moomin Characters är noga med hur karaktärerna används. Men det var först här på Lilla Teatern, som ju har en stark historisk koppling till både Mumin och Tove, som det kän­des helt naturligt.” Höglund säger att han i regin in­spirerats starkt av de svartvita teck­ningarna, som mer än bara texterna beskriver hur karaktärerna skall rea­gera och bete sig.

”Jag har flera gånger fått ta fram serieböckerna och visa skådisar att titta nu här, så där ska det se ut.”

SOPHIA JANSSON minns väl när Hög­ lund första gången kom med sin vi­sion till henne, och när produktionen tio år senare började ta form var bo­ laget med på noterna direkt.
”Vi får ju en uppsjö av förslag av olika människor på allt man kunde göra med Toves produktion, men Ja­kobs idé var ny, han var passionerad och jag tyckte han förstod andan i se­rierna, så det var lätt att gå vidare.”

För Höglund var det självklart att Annina Enckell skulle skriva manuset, men hon tvekade lite inför uppdraget.”När man arbetar kreativt måste man få vara enväldig, och det här var ju ett ikoniskt, nästan heligt grundmaterial som många har åsikter om. Men jag kände mig faktiskt fri den här gången och samarbetet med Moomin Characters gick alldeles utmärkt”, säger Enckell.

Det finns en viss ”rojsighet” och politisk inkorrekthet i de tecknade se­rierna som under åren som Mumin­trollen riktats främst till barn hamnat i bakgrunden.

”Toves skönlitterära verk har en viss förfining jämfört med serierna, men det finns paralleller vad gäller samhällssatiren, förståelsen av rela­tioner och stora existentiella teman. Det var just det lite mer oslipade som vi ville fånga här” säger Enckell, ”och som vi var lite oroliga att inte skulle godkännas.”
”För oss på Moomin Characters var det tvärtom tacksamt att någon ville ta sig an just den vuxna sidan av Toves uttryck” säger Sophia Jans­son. ”Så länge Tove levde vågade man kanske göra mer experimentella gre­jer med Mumin och de andra karaktä­rerna, men då vi läste manuset var vi överraskade av hur väl Annina lyckats föra över seriernas känsla. En sak som vi reagerade på var mängden karaktä­rer som figurerar i pjäsen, hur skulle de få det att fungera, men vi insåg att vi måste lita på Jakob och Annina.”

KRIS OCH KATASTROF i Mumindalen har uppemot femtio karaktärer som figurerar på scenen ”och räknar man med hattifnattarna är de flera hundra”, flikar Höglund in.

Publiken gör säkert gott i att glöm­ma alla förutfattade meningar om vad dockteater är. Här handlar det om allt från små kramdjur till tre meter höga skapelser med invecklade styrmeka­nismer, vilket erbjöd ensemblen en ytterligare utmaning. Dockorna är formgivna av Finlands ledande dock­designer Heini Maaranen, som Hög­lund också arbetade med under pjä­sen Kalevala (ÅST 2019).
”Ofta tänker man på dockteater som barnteater, men definitionen av dockor är väldigt mycket bredare än så. Själv har jag alltid använt olika ting­ester på scen som just ”dockor” och att föra dem på scen är som att lära sig spela ett instrument. Det tog nästan halva repetitionstiden” säger Höglund.

FÖRSTA GÅNGEN en Muminpjäs sat­tes upp var 1949, och den första på Lilla Teatern, Troll i kulisserna, visa­des 1958. Tove Jansson älskade teater­ världen och hade ett förhållande med Lilla Teaterns dåvarande chef och vi­sionär Vivica Bandler, en relation som också gestaltas väl i filmen Tove. Ekon från historien är något som in­spirerat Höglund, och även Lillans en­semble.

”Som skådespelaren Joachim Wigelius sade, det känns som om vi gör revy på Lillan igen. Man spring­ er ut och in i kulisserna och smäller i dörrar” skrattar Höglund.

Liksom i de gamla Lillanrevyerna är musiken central, och det ensam­ma pianot som man ofta använde då återkommer också nu men ”i uppda­terad form”. Det är musikern och skå­disen Robert Kock som skrivit musi­ken, och tillsammans med Höglund utformat de för hans regi och form­språk ofta förekommande talkörerna.

”Det är inte en klassisk musikal med hitlåtar för varje scen, utan vi ökar intensiteten genom hela pjäsen mot slutet” avslöjar Höglund. Också Tove Janssons unika teck­ningsteknik återkommer i det visuel­la svartvita uttrycket, som är planerad av scenografen Sven Haraldsson. En­ligt Höglund har scenteknikerna ald­rig arbetat så hårt på att framställa en scenografi.
”Ni förstår vad jag menar då ni ser bakgrunden.”•

Text Janne Strang Foto Frida Lönnroos, Otto-Ville Väätäinen