Att träda in i henne

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante.

Vissa berättelser är så starka att de slår sig fram. De kan bli romaner, teveserier, teaterpjäser – de är ändå lika oemotståndliga och skoningslösa. Där står de: väninnorna Elena Greco och Raffaella Cerullo, med smeknamnen Lenù och Lila.

Elena Ferrantes napolitanska bokserie Min fantastiska väninna borde ha hetat Min briljanta eller genialiska väninna, för Gertrude Steins obesvärade sätt att kalla sig själv geni fick Ferrante att välja den italienska titeln L’amica geniale. Lila och Lenù är båda titelns briljanta väninna för den andra.
Först är de småflickor, födda 1944, som leker med dockor i Neapels slum på 1950-talet. Det patriarkala våldet finns överallt, camorran styr, klassamhället är obönhörligt. Lenù är en duktig flicka men Lila är bäst i klassen – hon är hutlös, vinner över pojkarna och ger sig aldrig. Men Lilas pappa förbjuder henne att studera vidare. Flickorna försöker ta makten över sina liv genom att läsa och skriva.

De växer upp, förälskar sig i olika och ibland samma män, får barn, arbetar som författare och journalist och i slakthus, designar skor och kodar dataprogram. Lila stannar livet ut i Neapel: hon vet vem hon är. Lenù vill bort, flyttar till Norra Italien och gifter in sig i en framstående akademikerfamilj. Hon blir en författare som kämpar med att uttrycka i ord vad hon känner och erfar men ändå inte ser klart. Hon är livrädd för Neapel, för att dialekten, smutsen, kaoset, det köttiga och vulgära ska välla över henne och svepa bort allt hon har kämpat så hårt för att uppnå.
Deras avgörande, komplicerade och innerliga vänskap – som innefattar konkurrens, hat och djupt beroende – utgör den röda tråden som löper genom deras liv.

Jag hittade bokserien dagen efter att jag flyttat till Rom vid nyåret 2015. Jag minns fortfarande hur det luktade i den labyrintiska, underjordiska bokhandeln som hade en enda hylla med engelskspråkig litteratur allra längst in. Hur min hand slöt sig kring boken som om jag funnit en skatt. Hur jag började läsa den samma kväll – och inte kunde sluta. Av någon orsak kände jag genast igen allt.

Jag skaffade direkt de följande romanerna. Den fjärde försökte jag läsa på italienska men blev tvungen att vänta på den engelska översättningen. Jag skrev om böckerna i Svenska Dagbladet (25.4.2015) och kallade dem då ”slukarlitteratur för vuxna, skrivna med en intensitet som väller över en som lava och en vrede som bränner ner allt i dess väg”.
De utkom på svenska året därpå och hittills har bokserien sålt i femton miljoner exemplar på 45 språk. Det brutala, enkla, ibland fula språket. Känslorna som flödar som ett utbrott. Att utgå från en strukturerad form – och vanställa den.

Tre säsonger av den utsökt trogna teveserien har hittills visats på RAI/HBO och den fjärde är på kommande. Allting är med. Som läsare har man hungrat efter att se miljöerna och tidsmarkörerna: kläderna, färgerna, bilmodellerna, terroristdåden. Allt det som förändras och allt det som består. Våldet blir mer drabbande på teve – det går inte att titta bort. Lenùs berättarröst ljuder stark och igenkännbar.

I en tunn essäbok som utkom 2021, ”In the margins. On the Pleasures of Reading and Writing ”, återvänder Ferrante till romanserien. Till hur kvinnor har längtat efter att få ingå i den litterära traditionen: formulerat sig väl i fina meningar, hållit sig inom marginalerna. Lenùs skrivande och läsande är just så vördnadsfullt. Medan Ferrantes eget skrivande alstrar energi ur att vägra följa reglerna skrivna av män. Med kraft, angelägenhet, ursinne insisterar hon på att berätta sanningen. Hela Neapel-serien är en kamp mellan dessa två sätt att skriva. (Och det slår mig: jag höll mig heller aldrig inom marginalerna då jag skrev i skolan.)

I Adriana Cavareros böcker läste Ferrante om hur kvinnlig vänskap kännetecknas av impulsen att berätta om sig själv – och av begäret att bli berättad om. Vi berättar vår livshistoria för en väninna, den nödvändiga andra, för att hon ska berätta den tillbaka för oss. Här föddes idén till böckernas form och prototyperna för Lila och Lenù: de skriver inte för sig själva, de är inte solipsistiskt låsta inom sina jag som Ferrantes tidigare romanpersoner, utan de skriver om och för andra.
Det förekommer ett ord på italienska, ursprungligen uppdiktat av Dante, som Ferrante använder: inleiarsi – att träda in i henne. I boken sker det ömsesidigt mellan Lila och Lenù som förvaltar varandras historier.

På teatern sker detsamma mellan skådespelare och roll. Och ånyo då vi i publiken möter Lila och Lenù livslevande på Lilla teaterns scen. Med teaterns medel – minnets, fantasins och drömmens associativa logik – har 1600 romansidor och hittills 24 timmar teveserie blivit en pjäs. Det är en bragd att sätta upp två personers hela liv – och även flera bifigurers – under ett halvt sekel av italiensk historia. Med barnslig iver ser jag fram emot att träda in i Lila och Lenù igen. Än en gång vill jag höra dem berätta deras historia – som även är min historia.


Text: Sara Ehnholm Hielm