”Teatern är en plats där vi drömmer en gemensam dröm”

Paavo Westerberg är en av Finlands ledande regissörer och pjäsförfattare, och även flerfaldigt prisbelönt inom filmkonsten. För den breda finlandssvenska teaterpubliken är han kanske ändå något av en doldis, men det kommer Lilla Teaterns uppsättning av Den besynnerliga händelsen med hunden om natten att ändra på.

Paavo (f. 1973) kommer från en klassisk kulturfamilj; mamma Elina Waris är historiker och pappa Caj Westerberg känd som författare, poet och översättare av svensk till dikt finska. Själv har Paavo fem barn, varav några också valt filmen och teatern. För Paavo själv var teatern inte så mycket ett val av yrke som en naturlig följd av ett brinnande intresse, som följt honom hela vägen genom den framgångsrika karriären.

”Jag är nu 47 år gammal och teatern har varit en del av mitt liv i fyrtio av dem. Men tanken på teatern som yrke började mogna i mitten av 1980-talet, då jag fick äran att spela i Ralf Långbackas uppsättning av Galilein Elämä på Helsingfors Stadsteaters stora scen, med bland andra Lasse Pöysti.
Jag var tolv år gammal och spelade den unga Andrea. Seppo Pääkkönen som spelade den vuxna Andrea brukade köra hem mig efter föreställningarna. Jag minns att jag stod och tittade på när han borstade snö av bilen på stadsteaterns parkeringsplats, och tänkte att det ville jag också göra då jag blev stor – jag vill borsta snö från taket av min bil på stadsteaterns parkeringsplats efter repetitionerna. 2018 regisserade jag Arthur Millers fina pjäs Hinta för Stadsteatern. Det var en snöig vinter, och då jag stod där och borstade bilen var det en trettio år lång cirkel som slöts.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten blir din första regi för Lilla Teatern. Vad är ditt förhållande till Lillan sedan tidigare?
”Som besökare har Lilla Teatern varit viktig för mig ända sedan 1980-talet. Min första minnesvärda föreställning på Lillan var Benno Bessons regi av Hamlet, där Asko Sarkola spelade titelrollen. Efter det har det blivit många, många fler. Jag har stor beundran och respekt för Lilla Teaterns historia, och det gjorde mig jätteglad att Jakob Höglund bad mig komma och regissera för Lillan.

Du är både manusförfattare och regissör. Hur ser du på de olika uppdragen?
”Egentligen skulle jag bli skådespelare då jag kom in på teaterhögskolan 1996, och hade redan då femton års erfarenhet av både film- och teater. Nu skriver och regisserar jag nästan uteslutande. Senast jag stod på scen var 2013 i Kirsikkapuisto för Kansallisteatteri.

Som regissör får man jobba med härliga, talangfulla människor. Det finns en samhörighet kring scenarbetet, och min respekt för skådespelare, planerare, hela teaterns personal, är oerhörd. De – eller vi – gör verkligen våra jobb med passion. Och nu om någonsin behövs teatern och berättelserna. Människor behöver konst, annars förtvinar vi och går under. Det är konsten som håller oss vid liv. Regissörsarbetet är huvudsakligen att tänka, visionera och kommunicera sin vision. Men det är också mycket rutin och repetition, teknik och kreativt tänkande, och jobbet förutsätter en färdighet att leda konstnärliga processer.

Betydelsen av ens världsbild är viktig i regiarbetet, liksom visionen och den egna ”handstilen”. Ens egna förhållande till konsternas historia och nutid, och viljan att förnya konstformen ska också finnas där. I centrum av allt står skådespelaren och texten, och som regissör befinner man sig i ett säreget nära förhållande till processen, där man får bevittna födelsen av personer eller karaktärer som bara för en liten stund sedan inte ens existerade. Att regissera är därför lite som att vara barnmorska – skådisen och texten föder en karaktär, och som bäst kan regissören hjälpa till att få ut ”babyn”, och kanske senare bli ”barnets” andra förälder.

Jag älskar också att jobba nära samman med scenografer, kostymörer och ljud- och ljusdesigners. Jag går helt upp i planeringsskedet och repetitionerna. Som lyckligast är jag precis efter en bra repetition.
Författarens arbete är mer ensamt, men där kommer man å andra sidan åt att skapa hela världar ur intet. Språket och scenen är mina två käraste saker, och en pjästext kan duga till mycket – den kan vara såväl stor litteratur som utgångspunkten till en fin föreställning.”

Film eller teater – eller bägge?
”De första filmerna jag medverkade i på 1980-talet spelades in på riktig film. Jag var rastlös som barn, men ljudet av filmkameran visade sig ha en lugnade effekt.

Efter teaterhögskolan gick jag in för att skriva och regissera också filmer, och jag skattar mig lycklig över att ha fått arbeta med bägge genrer. Det är faktiskt två vitt skilda yrken, även om de i grunden handlar om samma sak: att berätta historier för människor.

Tack vare filmjobben har jag också fått resa runt i världen en del, vilket öppnat upp mig som person och samtidigt fått mig att inse, att finsk filmkonst inte bleknar bredvid världstoppen. Min debutfilm Viulisti tog oss till tjugo olika filmfestivaler runt om i världen. Det har varit kul att se hur lika folk reagerar på en berättelse, oberoende av varifrån i världen man kommer. Jag minns att den ryska publiken var mycket berörd av Viulisti, och tyskarna likaså. Berättelser är universella.”

Vad är din vision för teatern av idag? Vad kunde den vara, och vad vill du skänka den finländska teatern?
”Teatern lever alltid sin tid. Här och nu. Den kommenterar och speglar, och det kommer att bli mycket intressant att se hur upplevelsen av pandemin kommer att påverka teaterns innehåll. På formen har den ju redan satt sin prägel.

Mitt bidrag till Finlands teaterliv har förhoppningsvis varit verk som gör en glad, ger en stötar, orsakar rörelse och når igenom våra skyddspansar. Mer intimt än något annat kan just konsten tilltala vårt undermedvetna. Teatern är en plats där vi drömmer en gemensam dröm. Filmer också. Och ändå ser alla sin egen. Teatern kan trösta, öppna ögon, beröra, underhålla, få det att bubbla i magen, och vända upp och ner på våra liv. Ibland till och med ändra vår riktning i livet.

Vad är dina funderingar kring Den besynnerliga händelsen med hunden om natten pjäsen nu under repetitionerna?
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är pjäsförfattaren Simon Stephens genialiska adaption av Mark Haddons roman. Jag skulle kort beskriva det som ett varmt, vackert och mustigt drama om mod.
Huvudkaraktären Christopher, som spelas av Alexander Wendelin, är en 15-årig kille – vacker, skör och fullständigt ärlig. Han kan inte ljuga, och han förstår inte lögner. Saker Christopher tycker är trevliga: matematik, yttre rymden och logiskt tänkande. Saker han inte förstår: mänskliga känslor, miner och innehållslöst kallprat. Christopher avskyr: beröring, folkmassor, främmande ställen, gula och bruna saker.

Alexander Wendelin gör huvudrollen som Christopher i
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten.
Foto Ilkka Saastamoinen

Hans mor dog för två år sedan och han bor med sin far i den lilla staden Swindon i England. Berättelsen börjar då Christopher hittar grannens hund Wellington mördad. Storyn tar först formen av ett detektivmysterium, men utvecklas mot stort drama, och ju längre Christopher gräver i mordmysteriet, desto mer lär han känna sanningen om sina föräldrar och vad som egentligen hänt i familjen. Det är en uppväxtberättelse om en 15-åring på väg att bli en självständig människa, men på grund av hans sociala handikapp är det nästan omöjligt. Samtidigt som det är en berättelse om mod, undersöker pjäsen också vad familj och skuld, kärlek och skilsmässa, döden och universum, självständighet och förlåtelse betyder.

Alexander Wendelin som Christopher.
Foto Ilkka Saastamoinen

Vår tid behöver utopier. Christopher lever i en begränsad, men ärlig och därför vacker utopistisk värld, som är väldigt inspirerande. Vår ensemble av skådespelare är alldeles underbar, och föreställningen kommer att bli ärlig och emotionell, tankeväckande och audiovisuell, med en vacker story i en fängslande värld. Här finns lekfullhet och drama, humor, såklart, och den slags speciella glädje som bara springer ur en sanning som man själv återkallar från någonstans tidigt i livet. Christopher är så oförstörd, äkta och modig att nackhåren reser sig. Hans upplevelsevärld är inte enkel att dekonstruera, och jag tror vår föreställning kommer att öppna sig på ett väldigt personligt sätt för olika åskådare.

Text Janne Strang