Sufflören Ragni Grönblom: ”Lilla Teatern har varit en av mina viktigaste skolor”
Utgående från en särskild söndag då scenografin till ”Hamlet” (i regi av Benno Besson) skulle fullbordas minns sufflören Ragni Grönblom Lillan genom tiderna. ”For better, for worse har jag alltid upplevt att Lilla Teatern varit en av mina viktigaste skolor… dit jag då tycks återvända, som till ett hem.”
Ragni Grönblom:
Första gången jag suffa på Lillan hade ”hon” ej ens fyllt 40. Det var antagligen 1976, då Ralf Långbacka regisserade Svejk i andra världskriget, av Bertolt Brecht. Det som fastna i mej av den uppgiften är kanske textanalysen, nitiskt skrev jag upp Ralf Långbackas tankar medan jag försökte agera sufflös … En pendang till Brecht fick jag sen uppleva när Benno Besson kom till Lillan för att regissera Hamlet, han vände upp och ner på den vedertagana uppfattningen av pjäsen, Benno var ju en av Brechts sista ”assistenter” … Redan då läste jag text med vissa skådisar, utanför arbetstid, nitisk som jag är, och ren då insåg jag att min egenskap av att vara ”tosikko” nog väckte ett visst löje i loge-korridoren. Minnesvärt är den söndag då scenografin av Hamlet sku fullbordas, golvet som täckts av nåt vadd och sedan klätts på av linnetyg… som måste sys ihop… det var talkoarbete… och dom som ställde upp var Regissören, scenografen Ezio Toffolutti, hans assistent Satu-Marja Nygren och undertecknad, där kröp vi alla fyra på golvet, med grova nålar för att få fogarna att ihopsydda – och under pauserna bjöd Ezio på Champagne. Efter det har jag knappt sytt alls, inte nåt innan dess heller, för den delen … Men talkoandan inspirerade och fastna. För en ung litteratur- och språkstuderande på HU erbjöd ju dessa utvikelser av att vara sufflös på Lillan oanade möjligheter till nya tankespår – ledde väl sen även till studier på Teaterhögskolan. For better, for worse har jag alltid upplevt att Lilla Teatern varit en av mina viktigaste skolor… dit jag då tycks återvända, som till ett hem. ”Ordet sufflör kommer från franskans souffler, som betyder att viska – men jag viskar inte – jag skriker”, för att citera Andreas T Olssons pjäs Sufflören, som jag hade glädjen att sufflera häromåret. En underbar text som jag även använt som material för en regikurs – för ibland gör jag också annat än suffar på Lillan. Och alltid skriker jag inte – jag skriver post-it lappar… nitisk som jag fortfarande är – och numera har jag såpass mycket självkännedom och självironi att jag struntar i om det väcker löje … Vet ändå innerst inne att de även mottas med tacksamhet. Jag vill uppleva Lillan 80, 90 och 100 år! På första raden …