Det ska aldrig stå still

Då Jakob Höglund blev tillfrågad att ta över Lilla Teatern hade han tolv år av ”nomadliv” bakom sig. Med uppdrag i hela Norden byggde han upp sitt rykte som en av Finlands mest omtyckta unga regissörer och koreografer. 

Foto: Eva Lingon

”JAG TVEKADE EN halv dag att slå mig ner i Helsingfors, men har inte ångrat mig en sekund”, säger han. ”Lillan och Helsingfors stadsteater har tagit jättebra hand om mig, och staden utvecklas hela tiden.” 

Det var aldrig självklart att Jakob Höglund skulle bli regissör, eller ens välja teatern som sitt yrke. Uppväxten i Jakobstad präglades av en viss känsla av utanförskap och sökande, som följt honom genom livet. 

”Jag skulle bli lärare och jag skrev rätt mycket, men då jag upptäckte teatern blev det en aha-upplevelse. Där fanns möjligheten att kombinera alla mina intressen.” 

Höglund gick Teaterhögskolan i Helsingfors 2003–07 och jobbade sedan som skådespelare i Sverige, bland annat på Dramaten samt med uppdrag i Norge och Finland.

”Jag kände ändå att skådiskarriären inte riktigt ville ta sig, och frustrationen växte tills jag fick chansen att börja göra koreografier och sedan regissera. Det är en enorm befrielse att jobba för en egen vision.”

Foto: Eva Lingon

DET FINNS NÅGRA genomgående kännetecken i alla Höglunds regier: Betoningen av rörelse och ett fysiskt uttryck, en transformativ konceptuell scenografi – och ambitionen att övervinna utanförskapet. 

”På scen finns inget tråkigare än två personer som sitter och pratar. Det ska finnas ett fysiskt element i all dialog, något mer och större.” 

Från den klassiska teatern har Höglund plockat den grekiska kören som för berättelsen vidare och fungerar som levande scenografi, som skapar stämning och en fond till texten. Han inspireras också av de performativa elementen i modevärlden, det visuella i modern dans och dockteaterns formspråk. 

”I film har man naturalistiska illusioner, men på teatern skapar vi med andra medel. Jag ser på teater som att skriva poesi – associationer, allegorier, gestaltningar.” 

En av Höglunds hemligheter som regissör är att göra det svårt för sig, att binda uttrycket till ett visst koncept. Det kan handla om enkla föremål som går igen och ändrar betydelse, tranformeras, genom föreställningen. 

”I Stormskärs Maja (ÅST) bar ensemblen på träplankor som förändrades till kyrkbänkar, krucifix, bryggor eller hagar. I Kalevala (ÅST) hade vi långa, ihåliga rör som föreställde skog och med lite sand i sig kunde användas för att skapa ljudet av havsvågor. I Sommarboken (Lilla Teatern) hade alla skådisar små lådor. Man kan göra mycket med en låda.” 

All rekvisita ska användas på minst tio olika sätt under föreställningen. 

”Det är när man snävar ner konceptet som kreativiteten verkligen sätter igång.” 

Foto: Eva Lingon

TEATER GÖRS FÖR PUBLIKEN och den finns alltid i tankarna från början av processen. Höglund föreställer sig själv i publiken, ser på pjäsen utifrån. Teater är underhållning och konst, men ska i Höglunds värld också bära ett budskap eller undersöka ett fenomen. Det ska finnas ett högre syfte. Frågor om tillvaron, livet, harmonin, lycka, kärlek, hopp … 

”Där skiljer sig teatern från musik och dans, som inte behöver förklaras. Med teatern förväntar sig människor något slags facit över vad det är de tittar på. Jag har ofta lust att säga: ’Gå och se själv!’” 

Den dröjande känslan av utanförskap har medfört en dragning mot det positiva och livsbejakande, en regissör som vill dela med sig av det äventyr som tillvaron erbjuder. 

”På teatern ska publiken känna att de får något. Jag vill med alla medel överraska positivit och ge något de inte vågade eller kunde vänta sig. De ska gå hem som rikare människor, och vilja ha mer.” 

Efter de rastlösa åren kan Höglund nu uppskatta att få jobba med samma personer en längre tid. 

”Man hinner lära känna varann och utvecklas tillsammans. Det är aldrig en person som skapar en succé, teater är ett samarbete.” 

Text: Janne Strang